Ett återbesök hos veterinären som skulle ge oss lite positiva besked och få oss att gå framåt med rehabilitering blev precis tvärtom.
Skruvarna och plattan i benet hade gått av och det långa stift som suttit i andra delen hade brustit på mitten. Man hade kunnat göra ytterligare en operation för att försöka få detta att läka ihop, men utsikterna verkade inte goda. Så vi valde att avbryta...inga fler operationer, ingen mer medicin, inga fler 2 minuters koppelpromenader, inga mer nej och fy när han vill leka.
Jag vill tro att jag valde rätt, samtidigt så knyter det sig i magen på mig när jag tänker att kanske ändå...Men hur roligt liv hade han haft? Jag måste tro att detta är rätt beslut. Men det gör så vansinnigt ont, varför? vårt lilla hjärtegull..
Du lämnade ingen oberörd älskade Quattro.
Och jag vet att du alltid kommer finnas hos oss.
Just nu gör det så ont i mig att det känns som om det aldrig kommer kännas bra igen och att tårarna aldrig någonsin tar slut.
Jag hoppas att du just nu springer som en galning över en stor äng och dyker huvudstupa ner i nån liten sjö..ingen smärta, bara lycka.
Jag vill inte säga hej då...jag vill ha dig här, hos oss...Kom tillbaka!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar