Vi är ledsna hemma i rya..vi är vad det känns som oändligt ledsna.
Våra vänner är ledsna, våra föräldrar är ledsna, vi är många som kommer sakna Quattro.
Jag känner mig urholkad, rösten darrar när någon frågar hur jag mår.
Jag kan inte förklara hur det känns bättre än att det är rent ut sagt förjävligt.
Vi har sett ut en minnesplats i trädgården där askan ska grävas ner. För han ska kremeras, ensam och vi ska hämta hem honom. Han får faktiskt komma hem.
Vi har ett vackert träd med en skuggig plats under där han ska få vila, jag ska plantera marktäckare över och min kollega ska köpa några fina lökar, hon ville göra det för honom, hon ville ge honom något för att visa sin uppskattning, väldigt gulligt av henne. Hon är väldigt förtjust i våra hundar och hon har såklart varit med från när Q var liten. Han var ju med mig på jobbet i början. Jag blir väldigt rörd och tacksam inför allt stöd som ni i min närhet visar.
Dom flesta förstår att det faktiskt är en familjemedlem vi har förlorat och inte bara ett djur.
Lexa, mitt hjärta!
Utan dig hade vi gått under, jag vet att du känner vår sinnestämning och jag vet att du försöker hjälpa oss att hålla humöret uppe. Plötsligt är du överallt, du som aldrig tar någon plats.
Jag älskar dig och är så glad över att vi har dig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar