Jag har gråtit, kramats, tröstat, pratat och skrattat.
Nu känner jag mig både ledsen och tacksam.
Ledsen för att jag inte har mormor i livet och tacksam för att hon funnits i 29 år av mitt liv.
Det var en fin begravning med bara de närmsta, hon fick det precis så som hon ville. En vit fin kista och gravplats som inte låg för nära vägen.
Prästen var helt otrolig, hon lyckades berätta om mormor med en inlevelse som gjorde det så klockrent, precis som att hon känt henne själv.
Lasse, Pappa, Peter Gibbe och 2 bärare bar kistan genom kyrkan och till gravplatsen, det absolut jobbigaste var när dom sänkte ner kistan, då var det lixom så definitivt.
Usch, jösses vad jag saknar dig mormor, önskar verkligen du kunde varit kvar här ett tag till..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar